Slaktaren Oskar Johansson, Lilleskog Djursätra minns.

Jag minns från min allra första barndom hur bönderna vintertid tog in djuret som skulle slaktas i stugans enda rum och skötte hela proceduren där.

Julslakten i stugans finrum tycks inte ha förskaffat honom några komplex ty slaktare var just vad han blev och han drev sin rörelse i stor skala åren omkring 1910. Elva regemneten försåg han med kött från Värsåsbygden ett tag och på torget i Skövde hörde han till de trogna ”ståndspersonerna”.

Det var inte så nådigt vintertid att ta sig in till sta´n med köttlassen när vägen hade drivit igen och snön var så djup att man fick gå ur och tampa till några meter i taget för att hästen skulle komma fram. 

-Man fick ge sig iväg mitt i natten för att hinna in till torget  och ha styckat och klart tidigt på morgonen berättar han. Jag minns en gång när lasset välte tio gånger för mig på vägen mellan Djursätra och Skövde. 

Andra förtretligheter kunde man ju också råka ut för. Som när en slaktko blev vild och galen när vi fick hem henne på gården, slet sig och galopperade iväg en kilometer bort, innan en av sönerna fick håll på henne och sköt henne i språnget.

 Oskar Johansson var för övrigt den siste innehavaren av det gamla Djursätra garveri, dit stora och tunga argentinska hudpackar importerades för vidare behandling till förstklassigt läder. Nu är han på sitt åttionde år och skulle väl med gott samvete kunna pensionera sig själv. –Men något måste man ju plocka med tycker Oskar Johansson och plocka måste han bokstavligen göra ganska ofta med de mängder av viltskinn han köpt upp och lagrat, för att inte den förargliga malen ska förstöra dem. Det går inte att släppa affärerna helt när de en gång gått en i blodet.