Laga skifte i Djursätra by
av Ulla Strindevall
Under 1700-talet levde allmogen i tegskiftade byar. Bönderna kunde ha sina ägor på 30-40 olika ställen. Detta innebar att alla i byalaget måste rätta sig efter varandra när det gällde att plöja, gödsla, så eller skörda. Så var fallet även i Djursätra by i Värsås socken.
I en “grännaförordning” från 1700-talet för Djursätra by, och som gällde fram till 1847, fanns 10 olika punkter, som alla i byalaget måste rätta sig efter.
Varje hemmansägare var skyldig att vara byfogde ett år i taget, och vad som beslutades på grännabacken var envar skyldig till efterrättelse.
Byfogden sammankallade byamännen genom att blåsa i ett stort buffeloxahorn för samling vid grännastången. Den som uteblev fick böta 1 skilling banko för var gång.
När grisarna skulle ha ring i nosens gick gubbarna omkring i varje hus och synade alla grisar. Fann de någon gris, som inte var ringad, måste ägaren böta 1 skilling och nästa gång 2 skilling.
Innan kreaturen utsläpptes på bete om våren blåste fogden i hornet och dag bestämdes. Om någon släppte något djur mer än hans rätt var, togs djuret in och ägaren fick lösa det med 12 skilling.
Varje midsommarafton gicks gärdesgårdssyn på alla byns hägnader. Var hägnaden på något sätt för låg blev böterna 2 skilling. För varje hål med minst åtta tum i fyrkant blev det böter om en skilling.
Vid torka, samt höst- och vintertid då det eldades mycket, gick tvenne karlar brandvakt på nätterna. Efter varje tur, vid varje timme i varje gård, ropades: “För eld och brand, för fiende hand bevare Gud vår by och land” Varje gång detta försummades blev böterna 2 skilling.
När betalande personer ville ha natthärbärge, fick de gå till den gård där bykaveln fanns och stanna över natten.
När eldsvåda varsnades i byn, skulle det blåsas i grannahornet att något var å färde.
När vargar visade sig i närheten av byn, skulle alla byamännen gemensamt hålla skallgång med byfogden och hornet i spetsen, samt alla män i den utställda linjen hålla ett hiskeligt oljud.
Nekade någon att betala ovanstående böters belopp, tog fogden med sig tvenne män och pantade ut någon persedel hos den skyldige. Denna pant försåldes sedan på grannabacken.
Om vi kunde tänka oss att besöka den byn i mitten av 1700-talet skulle vi finna 5 1/2 hemman fördelade på 27 olika gårdar jämte 6 soldatboställen. Dessutom fanns hantverkare och ett antal fattighjon.
Brogården var uppdelad på 1/4 mantal Anders jonsson, 1/8 mantal Johannes Jansson, 3/8 mantal Jon Pettersson, 1/4 mantal Lars Johansson samt soldatboställe.
Storegården var uppdelad på 1/8 mtl Johannes Jonsson i Hulegården Brumstorp,
1/4 mtl Johannes Andersson i Forsby, 3/16 mtl Jonas Jansson, 1/8 mtl Johannes Andersson den äldre, 1/4 mal Jan Larsson samt ett soldatboställe.
Skattegården bestod av 3/8 mal nämndemannen Anders Andersson, 1/4 mtl Gabriel Eliasson, 1/8 mal Johannes Jonsson i Humlegården Brumstorp, 1/8 mtl Johannes Andersson den äldre, 1/8 mtl Jan Larsson och Jonas Jansson samt soldatboställe.
Västergårdens hemman bestod av 7/16 mtl nämndemannen Petter Johansson, 1/8 mtl Johannes Jansson, 1/8 mtl Jan Larsson, 1/8 mtl Gabriel Eliasson och omyndiga Caisa Eliasdotter, 1/16 mtl Andreas Andersson samt ett soldatboställe.
Kyrkebol var uppdelat på 3/16 mal änkan Caisa Samuelsdotter, 1/4 mtl Petter Johansson i Västergården, 1/32 mtl Anders Andersson i Skattegården, 1/32 mtl Johannes Andersson i Forsby och ett soldatboställe.
Brunnsgården bestod av 1/6 mtl Anders Andersson, 1/6 mtl nämndeman Johannes Pettersson i Dälderna, 3/16 mtl Lars Magnussons arvomyndiga dotter Christina, 5/32 mtl Lars Jonsson i Lilla Värsås, 5/32 mtl Jonas Jonsson, 1/6 mtl Anders Stenberg och ett soldatboställe.
Den sedermera så ryktbara hälsobrunnen vid detta hemman (Brunnsgården) bestod av 12 olika källor, varav den så kallade Erikskällan, då betraktades som offerkälla. Dit sökte sig folk från när och fjärran på midsommarnatten för att offra mynt eller nålar och dricka av det hälsobringande vattnet.
Hemman är ett äldre begrepp med betydelsen bostad, boning, hemvist, hem och som i Sveriges landskapslagar och kronans jordeböcker avsåg en på landsbygden av åtskilliga ägor bestående och bebyggd gård och jordbruksfastighet med visst mantalsvärde. ... Ett sådant hemman åsattes ett helt mantal. Ett mantal inte ett mått på gårdens storlek utan dess skattekraft, hur många som kunde försörjas. D v s en ytmässigt liten gård med bördig jord, bra skog etc kunde ha samma skattesats (mantal) som en stor gård med sämre förutsättningar till god avkastning.
Alla boningshus och ekonomibyggnader verkar nybyggda vilket har sin förklaring i att alla byns gårdar, med undantag för Petter Johanssons gård i Västergården brann ner till grunden i april 1733. Det var pigan i en av gårdarna, som lyste sig med en tjärsticks, när hon skulle upp på loftet och hämta pantbröd. Det eldfängda halmtaket fattade eld och i den hårda blåsten hade snart hela byn, utom en gård, brunnit ner. I gamla protokoll från tinget i Värsås kan man läsa att de blottställda djursätrabönderna måste be om hjälp av allmänna medel för att kunna bygga upp sina hus igen.
1757 utfärdades förordning om storskifte, följt av förordning om enskifte 1806-1808. Dessa skiften genomfördes också i Djursätra men byggnaderna blev kvar i byn på sina gamla platser. 1827 kom stadgan om “Laga skifte” vilken innefattade “omskiftade eller resan skiftade men sammanblandade ägors utbrytning i så stort sammanhang, som dess beskaffenhet och belägenhet, utan någon delägares förfång, möjligen medgiver”.
Den 25 juli 1847 upplästes från predikstolen i Värsås , Varola och Sventorps kyrkor kungörelsen om laga skifte i socknarna. Den 9 augusti samma år inställde sig byalaget i Djursätra by inför Kommissionslantmätare Th. Ljunggren och Godemannen Johannes Larsson i Esbjörntorp och häradsdomaren Lars Jonsson i Kateryd samt krono-ombudet, för kronhemmanen inom byalaget, kronlänsmannen Kempe.